Historia

Capoeirans historia började med koloniseringen av de nyfunna kontinenterna idag kända som Amerika. På grund av en rad omständigheter är stora delar av capoeirans historia förlorat i det förflutna. Även om det finns en rad olika dokument som kan styrka händelser så förblir stora delar spekulationer och mer eller mindre accepterade tolkningar på grund av bristen av tillförlitlig dokumentation om de två första århundradena av slaveri i Brasilien. Ett exempel är själva namnet capoeira. Enligt den allmänt accepterade teorin kommer namnet från det höga gräs som självförsvaret ofta tränades i. Det är däremot inte säkert var ordet har sitt ursprung. Det kan ha sin rot i portugisiskan, såväl som i flera afrikanska språk eller de brasilianska indianernas språk.

Under 1500-talet landsteg portugiserna, ledda av utforskaren Pedro Alvares Cabral, på kusten av Brasilien. Man upptäckte snabbt att man kunde förslava den inhemska indianbefolkningen och exploatera landets resurser; sockerrör och bomull. Det dröjde inte länge förrän portugiser började få problem med det förslavade folket, då många av dem flydde eller dog på grund av de sjukdomar som fördes med över från Europa.

En minskning i antalet förslavade indianer betydde minskade inkomster för Portugal, något som inte var acceptabelt. Det var då man började importera arbetskraft i form av miljontals slavar från Afrika för att kunna bibehålla graden av export tillbaka hem till herreväldet Portugal. Det var främst från tre stora afrikanska klasser man importerade slavar: "sudaneser", "maleser" och "bantos", indelade efter etnisk och geografisk bakgrund. Dessa folkstammar levde på Afrikas västkust i länder som Sudan, Angola, Kongo, Nigeria och Mocambique. Slavarna blandades för att minimera riskerna för uppror då de inte kunde kommunicera och organisera sig eftersom de kom från olika stammar.

Kultur

Det var strängt förbjudet för slavarna att lära sig att skriva, läsa eller att på något sätt lära sig någon form av självförsvar som skulle kunna användas mot sina herrar. Trots de stränga förbuden som gällde för slavarna så var det fortfarande fritt, och till stor del uppmuntrat, att föra fram andra aspekter av den afrikanska kulturen. Anledningen till detta var att man såg fördelen med att kunna kontrollera slavarna genom att ge dem en del svängrum i sitt agerande, samt att de hjälpte till att tona ner oenigheterna som rådde mellan de olika afrikanska stammarna som hade förslavats och tvingades att leva tillsammans under förtryck.

Det är sagt att det är ur förtrycket som capoeira föddes. En sak som står klart rörande capoeira idag är att det utvecklades till ett kraftfullt sätt för personlig utveckling och stolt uttryck för kulturell överlevnad i ett hårt, nytt land och socialt klimat. Eftersom självförsvar var förbjudet doldes kamparten i harmlös dans och musik. Olika toques (rytmer) användes för att signalera till spelarna att någon form av myndighet närmade sig så de kunde ändra sina rörelser till en form av oskyldig underhållning. Det kan man se att det är, i rakt nedstiget led från förr, i allra högsta grad en del av dagens capoeira.

Ett utmärkande drag i Capoeira är dess tillit till sparkar och låga, handstående tekniker. En av teorierna bakom detta är att det kommer ur att slavarna ofta var kedjade vid händerna, och därför var tvungna att förlita sig på sina ben. Trots denna legend är fallet troligen inte så, då det är en ganska orealistisk teori. Många källor påvisar att slavarna oftast var kedjade vid fötterna för att de inte skulle kunna springa iväg, men ändå kunna arbeta med händerna. En mer trolig teori som grundar sig i afrikansk kultur är att många av dessa kulturer såg marken och jorden som helig och som en källa till kraft och energi. Genom att sätta sina händer mot marken kunde man dra energi från denna källa, vilket är ett moment som ofta förekommer i afrikanska ritualer.

Fristäder

En bit in under 1600-talet kontrollerade Holland stora delar av den nordvästra regionen av Brasilien och delade Portugals intresse av att exploatera landets resurser. Det dröjde inte länge innan de två nationerna drabbade samman om kontrollen för de värdefulla tillgångarna. Vid varje nytt slag som inträffade passade fler och fler slavar på att fly från slaveriet, in i djungeln där de tillsammans bildade små Quilombos (fristäder). Dessa samhällen kom till att bli ett viktigt verktyg för att föra vidare den afrikanska kulturen, och då även capoeira.

En av de största quilombos var Palmares i nordöstra Brasilien. Den blandade populationen bestod förutom av afrikaner även av sydamerikaner och mulatter. Fristaden var ett kungarike som styrdes av en kung och en församling. Även andra fristäder styrdes av en person, vanligtvis den starkaste slagskämpen. Den mest kända quilombo-ledaren var Zumbi, som enligt legenden var odödlig. I sin strävan att hålla myten vid liv flydden han från myndigheterna efter att Quilombo dos Palmares störtades efter att i 65 år ha försvarat sin självständighet. Zumbi lyckades dock inte undkomma den skoningslösa jakten, utan halshöggs ett år efter Palmares fall. Hans huvud visades upp som ett varnande exempel, men han blev istället en martyr och en symbol för frihet och självständighet. Än idag betraktas han som en nationell hjälte, vars namn för alltid är förknippat med Capoeira.

Kriminalisering

I början av 1800-talet anländer den portugisiska kungen Dom Joao VI, som då var på landsflykt, till Brasilien. Han insåg snabbt att det skulle bli tvunget att införa ett totalt förbud mot det afrikanska kulturarvet för att kunna kontrollera slavarna totalt. År 1888 tecknades äntligen den "Gyllene Lagen" som förbjöd slaveri totalt. De frigjorda slavarna fann dock snart att det var svårt att hitta en plats i samhället och det dröjde inte länge innan en nedåtgående spiral av våld och kriminalitet gjorde dem till en fruktad social grupp som terroriserade folket. En jakt på före detta slavar som utövade capoeira startade och kulminerade 1892 när capoeira förbjöds fullständigt. Anledningen till rädslan för capoeiran var att det, som tidigare nämnts, gav slavarna en form av identitet och stolthet, men även att det formade grupper av tätt sammanvävda utövare som utgjorde ett hot mot portugisernas plats vid makten.

Hur väl förbudet efterlevdes kan diskuteras då många politiker och framstående handelsmän i hemlighet ofta anlitade duktiga gatutränade capoeiristas som beskydd, men även för att göra upp viktiga val. Även många inom polisväsendet var tränade i capoeira och ibland utnyttjades även kriminella gäng av capoeiristas av polisen för att kontrollera och eliminera andra kriminella.

För att skydda sin identitet som capoeirista så använde man sig av apelidos (smeknamn). En capoeirista hade ofta flera apelidos för att göra det så svårt som möjligt för polisen att identifiera en enskild individ. Denna tradition av att tilldela smeknamn till utövare, om än av en annan anledning, lever kvar än idag.

Fortlevnaden

Ända fram till 1920-talet förföljdes capoeirautövare och hårda straff gjorde att kamparten nästan dog ut. En hård kamp mellan capoeiristas och polisen resulterade till att under en lång tid så var capoeiran på väg att försvinna och det var enbart små grupper ledda av skickliga mestre (mästare) som utövade den i hemlighet. I till exempel Rio de Janerio och Recife dog capoeira ut nästan fullständigt. Det var bara i Bahia som capoeiran lyckades överleva i en större omfattning.

På 1930-talet fick en man vid namnet Manuel dos Reis Machado, idag känd över hela världen som Mestre Bimba, möjlighet att visa upp capoeiran för den sittande presidenten, som blev så imponerad att han valde att föra fram den som en nationalsport i Brasilien.

Mestre Bimba, som idag anses vara förfadern till den moderna capoeiran, utvövade en snabbare form av capoeira, känd som Capoeira Regional, med en mer upprättstående ginga, g rappling, slag och andra inslag lånade från andra kampsporter. Han var den första Mestre som fick tillåtelse att uppföra en officiell akademi där man kunde studera capoeira. Trots detta fanns det restriktioner, som kontrollerades av polisen, på var capoeiran fick utövas och av vem.

År 1941 steg en annan man vid namnet Vincente Ferreira Pastinha, mer känd idag som Mestre Pastinha, in i capoeiras historia. Till skillnad från Mestre Bimba så var hans stil, känd som Capoiera Angola, en mer traditionell form liknande den som utövades under slaveriet. Det var först nu som capoeiran började läras ut öppet och under mindre formella förhållande än tidigare. Det var inte förrän 1972 som capoeiran äntligen accepterades som en nationalsport i Brasilien och det nationella förenade förbundet för capoeirautövande grundades.