Olika stilar
Det finns i huvudsak två stilar av Capoeira, och ytterligare en som numera är utdöd.
Eftersom capoeira har en lång historia men bara med nöd och näppe har lyckats överleva
till idag är de två kvarvarande stilarna inte den rena, urpsrungliga formen som utövades
av slavarna för flera hundra år sedan. Dessa stilar är istället två varianter som till
olika grad bygger på den ursprungliga capoeiran.
Carioca
Capoeira Carioca är en numera utdöd variant av Capoeira som härstammar från Rio de Janerio.
"Carioca" är slang och betyder ungefär "från Rio de Janerio". Denna stil är känd för sina
dödsbringande tekniker då den primärt är en gatustridsteknik. Den har inga av de graciösa
rörelserna man finner i angola eller regional, ingen sång eller akrobatik heller. Capoeira
Carioca innehöll bara det absoluta minimum som ansågs vara effektivt i strid. Stilen blev
mer lik de asiatiska kampformerna då olika tekniker utvecklades av de olika mästarna. Sparkarna
riktades mot kroppen och benen snarare än huvudet, händerna användes för att fånga och unvika
motståndarens rörelser så att man lättare kunde komma åt de känsliga områdena som ögon,
hals och leder.
Anledningen till att denna stil användes på gatorna var för att det var kriminella
gängmedlemmar och gangsters som använde sig av denna kampart tillsammans med vapen. Vanligen
träpinnar eller raka rakbladsknivar som användes för att anfalla de känsliga områdena hos
motståndaren. Rakbladsknivar är det vapen som oftast förknippas med capoeiristas då de var
fattiga och lättare kunde komma över bortkastade knivar från barberare eller hamnarbetare.
Gangstrarna bar röda silkeshalsdukar för att visa deras tillhörighet med den undre världen.
Men halsdukarna hade också det praktiska syftet att skydda halsen från rakbladen. Knivar har
mycket svårt för att skära genom silke. Istället trasslar de in sig i silket, och på så sätt
skyddas halsen.
Under första halvan av 1900-talet började Capoeira Carioca dö ut. Capoeira Regional och Angola
spred sig mer och blev snabbt större, medan carioca behöll sin anknytning till den undre
världen och långsamt tynade bort. På 1950-talet fanns det bara en enda skola kvar som lärde
ut carioca. Den leddes av Mestre Sinhôzinho som lärde sig kamparten i hamnarna i Santos och
Rio. Anledningen till att Capoeira Carioca dog ut var att Sinhôzinho aldrig systematiserade
och standardiserade en metod utan utbildade istället sina studenter individuellt. När han
på 1960-talet dog gjorde även denna stil det, då han var den siste som var fullt tränad i
kamparten.
Carioca var utan tvekan den mest effektiva Capoeira-stilen när det kommer till ren
stridsduglighet. Mestre Bimba tog två av sina bästa elever
för att utmana Mestre Sinhôzinhos skola. Mycket kort efter att fighten börjat krävdes det
sjukvård till båda utmanarna som enkelt besegrades av den effektiva carioca-stilen.
Regional
Capoeira Regional utvecklades av Mestre Bimba på 1930-talet. Ordet "regional" kommer ur att
Mestre Bimba kallade sin variant av capoeiran som "den regionella kamparten från Bahia"
("Luta Regional Bahia"). Namnet kommer från att capoeira fortfarande var förbjudet
när han började lära ut det och en av hans elever, som var advokat, rådde honom att kalla
det för något annat.
Regional är en modernare variant av capoeira med många inslag från andra kamparter. Mestre
Bimba betonade medvetet kampen av självförsvaret och försökte göra den så effektiv som
möjligt. Tekniker från Capoeira Carioca, batuque, maculele, brottning, boxning, karate och
judo blandades med Capoeira Angola, men med en inriktning på mer luftakrobatik, upprätta
och snabba rörelser. Bimba ansåg att angola var för vek och otillräcklig i många aspekter,
vilket är anledningen till att han utökade regional till en aggressivare kampart. Men
regional är mer än bara kamparten. Även om fokus ligger på kamprörelserna så innehåller
den ändå många kulturella element från capoeirans brasilianska ursprung.
Systematiseringen av Capoeira Regional är capoeirans viktigaste framsteg. Genom den gick
capoeira från att vara en fredlös folktradition till att bli en accepterad konst och sport.
Konceptet med gradering och utbildning vid institut gjorde systematiseringen lyckad och
bidrog till att sprida capoeiran än mer, vilket är svårt att göra om utövarna är tvugna att
lära sig ute på gatan från andra capoeiristas.
Mestre Bimba lyckades på 1930-talet övertala byråkraterna om capoeirans kulturella betydelse
genom en uppvisning som imponerade stort. Därmed hävdes förbudet mot att utöva capoeira,
och Bimba fick 1932 tillåtelse att starta den första capoeiraakademien
"Academia-escola de Capoeira Regional" i Salvador, Bahia. På grund av dessa stora
förändringar anses Mestre Bimba av många vara den moderna capoeirans fader som ett resultat
av hans ansträngningar att förbättra utövandet av capoeira, men även allmänhetens uppfattning
om kamparten. Tyvärr fick Bimba inget erkännande för sitt arbete under sin livstid. Han dog
fattig och ouppskattad. Hans elever spred dock capoeiran till andra delar av Brasilien och
så småningom även till resten av världen. 1972 blev capoeira Brasiliens nationalsport.
Angola
Capoeira Angola utvecklades av Mestre Pastinha. Ordet "angola" tros komma från antingen
landet Angola som var en portugisisk koloni och utgångspunkt för slavhandeln, eller från N’Golo
vilket är en rituell manlig initieringsdans som utfördes av vissa afrikanska stammar.
Det var Mestre Pastinha som tog fram och började lära ut capoeira angola. 1941 grundade han
sin egen capoeiraakademi som ett svar på Mestre Bimbas regional. Angola är långsammare, mer
atletiskt krävande och är närmre marken. Genomgående för angola är att stilen är lurigare
och har många trick för att lura medspelaren. Attackerna är kamouflerade i akrobatiska
rörelser och används bara för att anfalla motståndaren i självförsvar.
Mestre Pastinha var en stor traditionalist och betonade vikten av filosofin, det spirituella
och den afrikanska historian inom capoeira. Även om han inte förringade självförsvarsdelen i
capoeira så riktade han in angola till att bli mer ritualiserad, friare och lägre än regional.
Han strävade efter att få fram maximal interaktion mellan spelarna i spelliknande ritualer.
Vissa menar att angola är mer traditionell och mer lik den ursprungliga capoeiran, men huruvida
han skapade eller bevarade angola är en ständigt pågående debatt som har sin förklaring i
capoeirans utveckling. Mestre Pastinha utvecklade gietvis inte angola helt från grunden. Angolan
har sina rötter direkt från de quilombos som slavarna tog sin tillflykt i.
